gamla artiklar
VARDAGMultisport
sleepmonstersFoton
30årsskivanSerier
beaupeepÖvrigt
Amerikabrev från EkåsenJag har blivit så väldans sugen på att skriva lite dagbok igen, trots att jag inte är på resande fot kanske någon vill läsa om mina företag. Därför gör jag härmed en liten omstart för min hemsida. Jag har förstått att vissa läsare undrade om hur mitt Indienäventyr slutade då min rapportering slutade ganska abrupt. Jodå, det gick bra kan jag meddela!
Nå, till nutid;
Idag skulle jag ge mig ut i det vackra vårvädret och långskubba lite. Jag har en runda runt Edsviken som brukar ta sisådär två timmar (det har aldrig gått fortare). Eftersom det härliga vårvädret har gett kung Bore en ordentlig match så har det blivit dags att börja springa med sommarpjucken (vinterskorna har lite broddar, suveränt när det är isigt eller när man springer i skogen). När jag skulle ta in dem från vår franska balkong märkte jag att några småfåglar använt högerdojjan som toalett. Den var full med fågelskit! Naturens sätt att säga att det var för längesen jag sprang.
Jag vet inte om det var därför passet blev otroligt tungt och rejält nedkortat. Det var inte många kilometrar jag kom innan det var dags att vända tillbaka. Det gick helt enkelt för tungt.
På måndagar brukar jag köra två gympapass på sats, eller ett muskel pass och ett aerobic pass som det egentligen heter. Första gången jag hamnade på ett muskelpass var det för en tjej i kassan rekomenderade just det passet. Jag frågade om det handlade om vanlig gympa? Nähä, det gjorde det minsann inte. Det här var fokuserat på styrka. Efter passet kunde jag bara konstatera att jag varit med om ett klassiskt OL-gympapass som jag varit med på sen tio-tolvårs åldern. Många övningar likadana som de Anna-Karin körde i slutet på 80-talet i svandammsskolans gympasal. Aerobicpassen kräver att man är säker på sin manlighet. Antagligen är jag den enda med en kromosomuppsättning XY som någonsin satt foten på det passet. Var det inte något gym som försökte införa Strip-aerobic för en tid sen? Här får vi i alla fall behålla kläderna på...
* * *
Det här var ju inte roligt (naturligtvis var det bra att scotland yards gjorde sitt jobb). Vi får se hur det går att komma hem. Jepp, jag flyger via London.
Allting är packat och taxin kommer om tio minuter för att hämta mig och Balaji, min närmsta chef. Vi kommer sällskapa till London, vilket antagligen kommer innebära att jag får mig försäljningsstrategier, säljplaner och massa annat viktigt vetande till livs de nästkommande 22 timmarna. På grund av fullbokade plan till Europa har jag (vi) fått en något okonventionell resväg tillbaka hem. Bangalore – Chennei (45 minuter åt helt fel håll), 8 timmars transit (yeeehaaa), Chennei – London 9 timmar åt rätt håll, 2 timmar åt fel håll, 3 timmars transit (hoppas det räcker med tre timmar på Heathrow – jag ska byta terminal och härja) följt av två-tre timmar till Stockholm. Frågan är hur mycket bagage jag får med mig hem…
Igår fick jag min första ordentliga – och oväntade – kulturchock. Vi var några stycken från jobbet, som var hembjuden till en av cheferna på mat och husesyn. Efter ett tag kommer vi in på hur de har träffat sina fruar. Tre av fyras föräldrar hade satt in en kontaktannons i tidningen, tydligen väldigt vanligt. Finnes: 1 st giftasbar man, hög utbildning, stabil inkomst… Sökes: 1 st fruämne med goda färdigheter i köket, ... kan hon bidra till hushållets försörjning är det ett plus.
Den fjärdes mamma hade helt enkelt gått ut på gatan och skrikit till alla grannar att: NU ÄR DET MINSANN DAGS FÖR ANYON ATT GIFTA SIG, ÄR DET NÅGON SOM KÄNNER TILL NÅGON LÄMPLIG FRU???
Frågan är hur internet kommer förändra sättet äkta hälfter träffas på.
Man gör skillnad på “arranged marrige” och “love marrige”.
Nä, nu är det snart dags att för sista gången på ett tag, kastas ut i den bangalorianska trafiken. Flygplatsen ligger på andra sidan stan. Gonatt!
* * *
Häromdagen läste jag i min förankring i den Indiska verkligheten (Times of India), att de börjat få problem med sjukdomsspridning från en mygga. Vi snackar inte malaria, utan något sju resor värre. Hur som helst, symptomen var bland annat att man kunde få uppemot “104 centigrade” feber. Det lät riktigt nasty om ni frågar mig som har toppat på precis under 40 som värst. Då mådde jag inte bra kan vi säga. (Hur är det, den gode Farenheit satte människans temperatur till 100?)
Eftersom jag får Times of India på dörrmattan varje morgon, så har jag haft den som sällskap till mina toast och “hambled” eggs. Man får perspektiv på ett Indien genom att läsa morgontidningen. En passus är att den journalistiska ambitionen i ToI ligger strax under expressens. Därför slås mord, våldtäkter och rån (japp och kändisars havanden) upp väldigt stort. Fast det är förvånande att ett lands snasktidning nummer ett (i ett land med över 800 miljoner invånare) inte är tjock som en telefonkatalog. Nä, det är något mord i veckan… Härom helgen var det skandal i Bangalore, en våldtäkt och två rån, PÅ SAMMA HELG!!! (för er som missat tidigare inlägg, Bangalores befolkning uppgår till omkring 8 miljoner) Tidningen gick ut med oppinionsundersökning och frågade om folk kände sig osäkra nu när brottsligheten gått upp så kraftigt. Jajamensan svarade man.
Nu ska väl i sanning sägas att man drar sig ganska ordentligt för att kontakta polisen här. Människorna har inget som helst förtroende för den fantastiskt korrupta ordningsmakten. Mörkertalet är troligen ganska stort. Jag kan hur som helst villigt påstå att jag känner mig extremt säker här (sydamerika och Indien tror man inte ligger i samma universum) – även om det finns ett terrorhot emot Bangalore (eftersom man vill slå till emot ett viktigt ekonomiskt centrum). Det har gjort att jag inte längre får åka taxi ända fram till dörren på Mindtree, utan snällt hoppa av 200 meter därifrån.
Vidare måste jag tillägga att jag personligen naturligtvis är för nolltolerans på samtliga ovanstående brott. Faktum är att jag är för nolltolerans vad gäller de flesta brott.
* * *
Sådär, då har Nasarlaget gjort sitt snabba in- och utträde ur EVA-turneringen. Till turneringen har de lyckats skrapa ihop strax över 40 lag från Mindtree (det är en intern turnering). För att korta ner speltiden (det tar två veckor att slutföra turneringen i alla fall), så består gruppspelet bara av en match, innan man är vidare/ute. Alltså inget gruppspel, utan turnering hela vägen. Lotten föll på ett lag som vi visste skulle bli svåra.
15 minuters spel, 5 minuters vila följt av 15 minuters spel. Var det oavgjort körde man tre straffar. Var det fortfarande oavgjort körde man en 10 minuter suddendeath och var det fortfarande oavgjort körde man straffar till det var oavgjort. 5 + målvakt. Enda regeln är hands. Och så fick det väl inte vara för ruffigt heller… Då blev det frispark, ibland, åt ett godtyckligt håll.
Startsignalen går och vi får bollen på oss några gånger. Totalt under hela matchen kanske tio passar (sammanlagt för båda lagen) hittar till adressaten. Ganska snart får jag möjligheten att gå runt lite på vänsterkanten och blir ganska fri. Drar iväg ett skott på chans (känns bra i foten) och en rejäl rökare sitter i till vänster om målvakten i midjehöjd. Yes! Helt klart oväntat. Genast får jag tre ganska tuffa bevakare, men det är trots det våra motståndare som tar över. Vide ett av våra få besök i anfall gör jag en liten fräckis när jag snor bollen från målvakten (han hade släppt den till en av utespelarna för att skjuta ut, men spelet var aldrig avblåst så det var helt ok), men lyckas skjuta utanför (på 3 meters håll).
Vid ett annat utskjut singlar bollen över hela planen och in bakom våran målvakt. Ett jättejubel. Publiken är inte med oss! Vår målis är apsopig. Vi byter målvakt och får en kanonstabil kille (min kollega i centraleuropa för övrigt) längst bak. Återigen kan vi börja anfalla lite. Jag får ett par tacklingar som borde renderat i livstids avstängning. Rusa mot någon bakifrån och tackla i ryggen när denne släppte bollen för över en sekund sen är inte snyggt – inte skönt heller för den delen. Sen var det en liten skit som fick upp foten i ansiktshöjd också. Det trodde jag inte han skulle lyckas med. Kanske hoppade han… Kanske duckade jag…
Helt plötsligt får jag ett liknande läge som jag gjorde mål på och drar iväg ett skott på lite för långt håll. Min andra kalasträff rätt emot målisens vänstra kryss. Fast han lyckas få en hand på den och den går ut. Attans. Istället sätter motståndarna ett mål till med två minuter kvar. Bittert, men inte ett dugg orättvist. Vi var värdelösa! Utöver mina två lyckträffar (med betoning på “lyck”) sprang jag bara omkring och ruffades med motståndarna…
Jag trodde Indier var trevliga och snälla mot varandra, men när det gäller sport är de lika förskräckliga som oss andra.
Alltså, vi slogs ut redan i första omgången. Ett litet annat öde hade jag väl hoppats på.
Jag åkte hem för att duscha och genast åka till skräddaren för att putsa till lite detaljer på kostymerna. Ta ner midjan på byxorna (hur han fixar det är för mig en liten fråga – fickor och dragkedjor borde ställa till det för honom) och korta ärmarna på kavajerna. Vidare lyckas han förhoppningsvis byta knappar på en kavaj. Jag tog en autorickshwa dit – 20 rupies – tre kronor och det inkluderade ganska mycket dricks. Jag bad chaffören att vänta, men det fattade han inte, så han tog pengarna och drog. Träffade skräddaren en kortis, och när jag sedan skulle hem drog det igång. Jag sa var jag skulle och trodde att han fattade. När jag fullständigt tappat bort mig – och uppenbarligen han också försökte jag dirigera honom lite på känsla. Jag ringer Amith för att föraren (som inte pratar engelska) ska kunna få klarare direktiv. Amith missförstår och beskriver vägen till skräddaren – och pundhuvudet till förare kör mig – utan att kritiskt fundera – tillbaka till skräddaren. Ringer Amith igen och säger att jag ska hem. Vi garvar lite åt det hela och han ger en ny beskrivning åt föraren, som på tydligast möjliga vis visar att jag är en idiot. Han är noga att påpeka det för varenda förare han kan prata med. Nästa försök kör han fel igen.
Ringer Amith för tredje gången. Efter det kommer jag tillbaka. Taxametern visar på 72 rupier. Han kräver 150 rupier. Jag vill ge honom 50 eftersom HAN körde fel. Jag hade inte haft några problem att ge killen 200 rupier om det inte var för att han idiotförklarat mig. Vi bråkar, han är på väg att gå upp i linningen. Jag ger honom 60, han håller fast vid 150, men jag förstår aldrig varför han ska ha mer än taxametern visar. Han säger att han kört runt hela Bangalore… Jaha, och? Varför ska du ha mer än taxametern visar? Obs, hela tiden pratar/skriker han Tamil och jag Engelska. Jag har 70 rupeier på mig och några hundringar på det. Han går ner till 100. Jag vägrar. En av hotellets killar kommer ut och jag ber honom gå och växla en hundring åt mig. Han gör så och jag ger föraren 80 rupier och lämnar honom gormandes. 20 rupier i dricks till hotellkillen. Resan kostade alltså 100 rupier i alla fall, men kallar man mig idiot ska man inte ha dricks!
Nu ska det bli skönt med helg, innan sista rycket blir nästa vecka.
Puss och kram!
* * *
Jaha, så igår hände det tillslut, det ofrånkommliga. Vi, jag och Govind hamnade i en trafikincident, vi blev “dubbelmackade” av två motorcyklar. Killen i motorcykeln framför tappar kedjan och tvärnitar. Govind tvärnitar också och räddar på det sättet att fullständigt smäcka över killen, utan bara toucha honom lite lätt. Naturligtvis håller de inte avståndet bakifrån heller, utan en motorcyklist bumpar in i kofångaren bak.
Hätsk ordväxling
Förgrymmad taxichafför förbannar resten av resan idioter som inte håller avstånd. Det är bra att jag inte känner till någon relevant översättning av “kasta inte sten i glashus”.
Ingen skadades, till och med bilen ser ut som tidigare.
* * *